”Guds rike är inom er” (Luk 17:21)

03 maj 2009 § 6 kommentarer

Gud skapade människan till sin avbild.

1 Mos, 1:27

 

Jag har format henne [människan] och andats in i henne något av Min ande.

Koranen, 15:29

 

Gud som skapar allt, det stora självet, dväljs alltid i människors hjärtan.

Śvetāśvatara-upanisad, 4.17

 

Himlarna och jorden kan inte inrymma Mig, men den troendes hjärta inrymmer Mig.

Hadith qudsi

 

Något finns i själen som är oskapat och oskapbart; om hela själen vore sådan, vore den oskapad och oskapbar; detta är Intellektet.

Mäster Eckhart (1260-1327)

 

Vad skulle kunna börja förneka jaget, om det inte i människan fanns någonting åtskilt från jaget?

William Law (1686-1761)

 

När en människa dras i två motsatta riktningar, till och från samma objekt, antyder detta av nödvändighet två distinkta principer i henne.

Platon (427-347 f. Kr)

 

Det som dör är inte den styrande delen av oss, utan det underkastade subjektet; och så länge som det senare vägrar göra bot och medge sitt fördärv, kommer det att hållas av döden.

Filon av Alexandria (20 f.Kr.-50 e.Kr.)

 

Duo sunt in homine, säger S:t Thomas av Aquino: ”det finns två i människan”. Vad som menas med detta är, som Platon inskärper, att människan existerar som i ett spänningsförhållande mellan två poler, varemellan ingen komplementaritet eller jämvikt föreligger. Den del av henne som är ”skapad till Guds avbild” – detta odödliga element i själen, som strävar ”uppåt” – är att noga särskilja från den egna individualiteten, vilken innefattar ”jaget” och som ytterst kan assimileras till egot. Denna åtskillnad är fullständigt avgörande, eftersom det ligger i tingens natur att människans innersta själv är bundet till det Absoluta, inte det relativa. Mellan dessa två, Gud och världen, står dock valet – ty ”Herren, din Gud, en svartsjuk Gud” (2 Mos 20:5) tolererar ingen association med det metafysiskt obeständiga, och ”ingen kan tjäna två herrar” (Matt 6:24).

Människans inneboende värdighet, som framgår i de inledande citaten, har därför inget som helst gemensamt med den individualistiska självtillbedjan som i ”nyandlighetens” tecken vill bejaka den mänskliga subjektivitetens fria spelrum och ”utveckling”. Detta är i själva verket antitesen till allt som hittills har sagts, då det i det här fallet är egot som ska blåsas upp och hävda sin rätt, vilket inte minst framgår av det sätt på vilket ortodoxi och ortopraxi numera förknippas med ett dogmatiskt kedjerassel. I själva verket måste jaget ”ta död på sig självt” (Mäster Eckhart), och detta inbegriper logiskt sett en metod som överskrider människans individualitet. Godtycklig improvisation är härmed utesluten; hur skulle det vara möjligt för en begränsad individualitet att ”lyfta sig ur sig själv” med hjälp av en egenhändigt utarbetad metod, som per definition tillkommer just den begränsning som ska överbryggas?

Egot kan bekämpa sig själv lika lite som eld kan bekämpa eld, och av detta framgår att ortodoxa korrigeringsmedel är oumbärliga. När den i sig goda avsikten att övervinna egot samexisterar med en individualistisk ovilja att överväga traditionellt beprövade metoder, överindividuella i sitt ursprung och garanterade av apostolisk succession, innebär detta ingenting annat än att på förhand ha kapitulerat inför nämnda ego. ”Saliga de som är fattiga i anden”, säger Kristus (Matt 5:3), och detta är inte av ringa betydelse i sammanhanget: här, liksom i uppmaningen att bli ”som barn” (Matt 18:3), förkunnas ödmjukhetens och den ”heliga naivitetens” företräde framför mindervärdeskomplexet, den världsliga ambitionen och den krampaktiga ”vuxenhet” som få moderna människor kan fördra att ertappas utan.

Människan är inte människa förrän hon överbryggar det rent mänskliga, säger Aristoteles och de medeltida skolastikerna. I en skenbar paradox framgår, i enlighet med det ovan sagda, att sann självkännedom först och främst innefattar det som övergår det strikt individuella. Att ”känna sig själv” är en urskillning mellan det förgängliga och det oförgängliga, mellan avgudar och sann avbild, ego och Ande.

 

Den som känner sig själv, känner sin herre.

Muhammad (570-632)

 

Den som känner sig själv, känner Gud.

S:t Antonios Eremiten (251-356)

 

Den som känner sig själv väl, känner sin skapare.

‘Ali (599-661)

 

Om en människa känner sig själv, ska hon känna Gud.

S:t Clemens av Alexandria (150-215)

 

Låt mig känna mig själv, Herre, så ska jag känna Dig.

S:t Augustinus (354-430)

 

Den som känner Honom, känner sig själv.

Atharva-Veda, 10.8.44

 

Jag säger er, att ingen människa känner Gud som inte först känner sig själv.

Mäster Eckhart (1260-1327)

 

Människan måste först av allt känna sin egen själ innan hon kan känna sin Herre.

Ibn ’Arabi (1165-1240)

 

För att du ska kunna känna Gud, känn först dig själv.

S:t Cyprianus av Kartago (ca 200-258)

 

Om du känner den som har skapat dig, så skulle du känna dig själv.

Pythagoras (570-497 f.Kr.)

 

Den som reflekterar över sig själv, reflekterar över sitt eget original.

Plotinos (204-270)

 

Om du äger sann kunskap, O själ, så kommer du förstå att du är besläktad med din skapare.

Hermes (ca 300 f.Kr)

 

Den som har uttömt hela sin mentala uppbyggnad känner sin egen natur. I kännedomen om sin egen natur, känner han himlen.

Mencius (372-289 f.Kr)

 

Kunskapen om ens egen identitet med det rena Självet, som negerar den felaktiga föreställningen om identiteten mellan kroppen och Självet, frigör en människa även mot hennes egen vilja när den blir lika stadig som hennes tro på att hon är människa.

Shankara (788-820)

 

, , , ,

Annonser

§ 6 svar till ”Guds rike är inom er” (Luk 17:21)

  • C E skriver:

    Tack för denna påminnelse och klockrena citatsamling!

    Gudsfruktan är visdomens begynnelse, skrev Salomo. Sann självkännedom eller verklig objektivitet kommer sig med andra ord av en strävan efter att vrida nacken av egot, inte stryka det medhårs som i allsköns ny-”andligt” charlataneri. Det innebär med andra ord att ”dö” en smula, eller som du skriver att överskrida sig själv, och till detta är individen per definition oförmögen utan Andens hjälp i ett reguljärt traditionellt ramverk.

    Det är för övrigt när denna distinktion mellan egot och det gudomliga Självet grumlas – det vill säga missförstås ”temporalistiskt” – som den ständigt återkommande förväxlingen mellan traditionell, ortodox andlighet och totalitära ideologier uppstår (à la Umberto Eco).

  • asv skriver:

    Ja, olycklig är denna förväxling mellan ideologi och andlighet: förmodligen har dess utbredning inte så lite att göra med det faktum att den också förekommer i en omvänd och ”bejakande” skepnad, vari totalitära ideologier träder i kraft som pseudo-religioner.

    Tillplattade eskatologiska löften – vare sig marxistiska, liberala eller andra – verkar trots sin inomvärldsliga omstöpning kunna kittla människans naturliga instinkt att överbrygga tillvarons motsatsspel.

  • C E skriver:

    Ja, ett kardinalfel hos de utopiska ideologierna är väl just detta, att man förnekar behovet av att sätta det främsta främst. Som om det skulle gå att hoppa över den egna inre ”upprättelsen”, men ändå kunna gå till storms och tro sig kunna ställa hela resten av världen till rätta.

    Det är som att spänna vagnen före hästen, för att tala med Upanishaderna. Och resultatet lär bli därefter.

  • C E skriver:

    Eller förresten, Upanishaderna kanske inte passar så bra till just den liknelsen… Isåfall skulle det väl snarare vara någonting i stil med att man tror sig kunna hålla styr på vagnens skenande hästar utan att kunna spänna tyglarna.

  • […] för under inga omständigheter är det människans psykosomatiska ego som åsyftas. ”Guds rike är inom er” (Luk 17:21), visserligen, men ”saliga de renhjärtade, de ska se Gud” (Matt 5:8). […]

  • […] till det översinnliga – redan förutsätts i och med själva förklaringen. Människans intellektiva tillgång till det metafysiskt Absoluta kan följaktligen inte söka argumentativt motbevisas, eller ens […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande ”Guds rike är inom er” (Luk 17:21)Perenn.

Meta

%d bloggare gillar detta: