Intellige ut credas

25 augusti 2008 § 1 kommentar

Ordet “religion” verkar i dessa dagar allt som oftast ofta antyda “tro” i motsats till “vetande”. Kanske handlar det till och med om tro ”i brist på” bättre vetande, där den religiösa verklighetsåskådningen ses som själva yttringen av denna brist. Att å andra sidan argumentera för att det konfessionella perspektivet i själva verket kan vara intimt sammankopplat med strikt intellektuella och filosofiska sätt att resonera låter både obegripligt och oproportionerligt, eftersom denna hållning – trots att det säkert kan erkännas att det är varje människas rätt att inta den försåvitt det “känns bra för en själv” – knappast betraktas som något annat än en urvuxen tvångströja i vårt historiska skede. Vad man än läser in i den religiösa hållningen handlar det i slutändan om någonting som inte riktigt passar sig för klarsynta, vuxna människor. Om man däremot som icke-troende empatiskt försöker förstå sig på den religiösa övertygelsen är det förmodligen mottot Crede ut intelligas (“tro för att förstå”) som kommer att verka mest begripligt, i motsats till ovan antydda hållning som representeras av den motsvarande uppmaningen Intellige ut credas (“förstå för att tro”). Enligt det förstnämnda synsättet är det enbart tron, inte den intellektuella hållningen, som kan vara den religiösa verklighetsåskådningens livgivande princip; “ty bokstaven dödar, men Anden ger liv” (2 Kor. 3:6). Blickar man bort utöver den kristna horisonten – eller rättare: djupare ned i den – står det emellertid klart att detta inte kan vara hela sanningen, såvida inte ett flertal religiösa perspektiv med fokus på ett annat plan ska framstå som obegripliga. Den väg som i första hand svarar mot kärlek och tro – vilket givetvis inte är någon uteslutande kristen väg – är givetvis fullt legitim, och visst är det så att det för många människor verkar vara den djupa tron som måste komma i “första hand”; men för moderna skeptiker-sökare är det oumbärligt att undersöka den långt ifrån godtyckliga möjligheten att tillägna sig det religiösa perspektivet på ett intellektuellt plan i “princip” och inte bara i “efterhand”. Ananda K. Coomaraswamy slog huvudet på spiken när han för länge sedan skrev:

 

Today religion is presented in such a sentimental manner that
it is not surprising that the best of the new generations
rebel. The solution is once again to present religion in its
intellectually challenging form.

Troligtvis är det dock så att många såväl moderna kristna som allmänt skeptiska svenskar skulle betrakta denna infallsvinkel med en smula misstänksamhet. Religion handlar för den kristne oftast om kärlek, inte metafysik, medan intellektuella resonemang i religionsfrågor för skeptikern antingen ter sig som efterkonstruktioner eller helt enkelt som rationella ornament på en vidskeplig grund. Hur kommer det sig?

I samband med att denna fråga utforskas är det min avsikt att visa hur de två invändningar som just exemplifierats är mer intimt sammankopplade än vad man vid första anblick kan tro. Det känns dock nödvändigt att redan från början påpeka att det i vad som följer blir oundvikligt att uttrycka sig schematiskt och i viss mån generaliserande trots att det rör sig om komplexa frågor med mer än en dimension. Med tanke på argumenten som ska presenteras innebär detta emellertid en mindre risk än det motsatta – som tyvärr ofta kan bli den akademiska religionsvetenskapens credo – nämligen att begränsa sig till reduktionistiska spekulationer.

Genom kristendomens historia har förnuftsbaserade resonemang i trosfrågor grovt taget betraktats med skepsis. Tron har absolut företräde eftersom förnuftet kan bli benäget att “förleda”. Detta måste förstås i relation till dels den tidiga kristendomens omgivning och dels till det säregna fokus i själva kristendomens budskap som i viss mån hänger ihop med denna omgivning. Om man ska våga anspela på en “gudomlig plan” kan man se kristendomen som en skarp motpol till det dekadenta grekisk-romerska arv som skulle komma att bli denna kristendoms vagga; i en omgivning som i så hög grad hade rört sig bort från kontemplativ metafysik till rationalistisk filosofi – en omgivning där likaledes den religiösa traditionen förfallit till en formalistisk karikatyr – var ankomsten av ett brinnande kärleksbudskap det enda sättet att smälta hjärtan som förhärdats i en pompös humanism. (En instruktiv fingervisning är att Platon, i vars tänkande den kontemplativa metafysiken levde vidare, föredrog den egyptiska sakrala konsten framför den naturalistiska och humanistiska konst som började komma på modet i hans hemland.) Den tidiga kristna teologin var tvungen att hålla avståndet till detta arv för att slå vakt om det “smälta hjärtat”, som vid det här laget var på väg att bli en fullfjädrad civilisation. Den världsbild som kristendomen hade kommit för att lösa upp, eller snarare levandegöra på nytt, kretsade som sagt kring rationalism och naturalism, vilka blir logiska slutsatser för en mentalitet som har tappat bort den underliggande Verkligheten (”Anden” som ”ger liv”) och därför inte kan förnimma mer än dess materiella skal (”bokstaven” som ”dödar”). I sådana sammanhang är det symbolens form som kommer att dyrkas i sig, snarare än den transcendens mot vilken symbolen ”pekar”. Med andra ord: ”… it is not Apollo who is false but the way of regarding him.”

Att dessa tendenser återigen började komma upp till ytan i och med renässansen (en epok som Frithjof Schuon karaktäriserar som ”nyhedendom”) pekar på att det antika arvet inte helt och hållet hade neutraliserats. Vad som sedan följde var en lång serie destruktiva och splittrande svängningar mellan den kristna kärleken och den återupplivade antika rationalismen, och detta är i själva verket vad som har format vårt moderna samhälle. Det avsmalnade synfält som gynnar avgudadyrkan och bokstavstro ger på samma gång upphov till skeptiska motparter som tror sig förkasta religionen när de attackerar dylika fantomer, och deras rationalism har i slutändan fogats samman, i en profan verklighet som oundvikligen blir frukten av den skeptiska hegemonin, med allt som återstår av en sekulariserad kristendom: sentimentalism och moralism. Här fungerar materialismen som sammanhållande kitt och gemensam nämnare på alla plan, och resultatet är ett mycket modernt och svårintagligt fort.

Med dessa tendenser i åtanke blir det talande att hela det kristna budskapets fokus, liksom genom en föraning och i förebyggande syfte, lades på viljan och inte på intellektet (även om de grekiska intellektuella perspektiven värdiga namnet visserligen levde vidare i den typ av platonska och aristoteliska visdom som influerade många stora kristna teologer – däribland Augustinus och Thomas av Aquino – men då talar vi om ett helt annat slags arv än det som kristendomen var tvungen att motsätta sig). Kristendomen vänder sig hursomhelst i huvudsak till människans vilja, vilken i detta sammanhang betraktas som svårt fördärvad ända sedan missödet i Edens lustgård. Kärleksbudskapet är för viljan vad metafysiska läror är för intellektet, och med ovan nämnda fokus i åtanke står det klart vad som måste dominera i kristendomens fall. Så är emellertid inte fallet med alla religiösa traditioner. Islam, till exempel, vänder sig i första hand till människans intellekt, som i sin essens omöjligen kan fördärvas men vars operationer mycket väl kan förmörkas, distraheras och kastas ur fas av viljans överträdelser.

Dessa avvikelser i de grundläggande perspektiven förklarar vissa skillnader mellan kristendomen och islam i synen på människan. Ett påtagligt exempel är det faktum att islam inte tar någon större notis om den västliga kristendomens ”arvssynd”, vilket inte heller är nödvändigt för ett perspektiv som vänder sig till intellektet i första hand och viljan i andra hand, men skiftningen i fokus tar sig även uttryck i till exempel skillnaden mellan kristen och islamisk sexualmoral. Man bör också påpeka att det arabiska begrepp som i Koranen avser dem som inte tror (la ya’qilun) i själva verket betecknar ”de som inte använder sin intelligens korrekt”. Det är mycket instruktivt att ”icke-tro” i det koraniska språkbruket avser ett intellekt som inte fungerar ordentligt, snarare än en korrumperad vilja. Det som ur det kristna perspektivet frälser är inte ”kunskap” om den Absoluta verkligheten, som i till exempel islam och vissa grenar av hinduism, utan snarare total hängivelse; viljans tilltro och ”överlämnande” till Kristus. Detta perspektiv har inte alltid behov av att slå vakt om intellektuella operationer. Att så är fallet betyder varken att kristendomens perspektiv är undermåligt eller att det utesluter intellektualitet – många är de helgon som har vittnat om motsatsen, och det perspektiv som här diskuteras är utan tvekan blott ett fragment av den övergripande traditionen – men vad det däremot betyder är att man inte kan projicera detta fokus på all religion överhuvudtaget.

Här blir det viktigt att tillägga att medan olika religioner visserligen riktar sig till olika temperament, så är det också ett faktum att varje religion innehåller ”en smula av allt”, och detta är en viktig poäng att ha i åtanke för dem som blir illa berörda av en alltför schematisk behandling av frågan (som i det här fallet trots allt handlar om dialektik, inte reduktionism). Kristendomen kan reduceras till ”tro” och ”kärlek” lika lite som islam kan reduceras till ”kunskap” och ”intelligens”. Båda religioner innehåller alla dessa aspekter, men det är en fråga om fokus. För vissa människor är det som sagt tron ”som förflyttar berg” som måste komma först. Men man får inte glömma bort att det finns de (och hit är det troligt att många moderna skeptiker hör) för vilka denna tro snarare måste komma ”som en konsekvens” av intellektuella resonemang. Dessa temperament kan sammanfattas i hinduiska termer: bhakti-marga, ”kärlekens väg”, respektive jnâna-marga, ”kunskapens väg”. Detta är två likvärdiga tillvägagångssätt som skiljer sig åt såtillvida som de fokuserar på olika aspekter av det Absoluta, även om målet är detsamma. Den förstnämnda vägen, bhakti, tillkommer dem som hänger sig åt den ”personliga” guden i form av en avatar (t ex Krishna, Rama, Shiva eller – i kristendomen – Jesus), alltså en ”nedstigning” av den gudomliga Principen; brahma saguna, ”Gud med attribut”. Den senare vägen, jnâna, avser dem som i mångt och mycket sysslar med metafysiken, det vill säga den gudomliga Principen i dess ”odelbara” och ”icke-manifesterade” aspekt; brahma nirguna, ”Gud utan attribut”. Det rör sig här om kunskap om verklighetens yttersta natur.

I sitt grundläggande fokus är islam ett bra exempel på jnâna, kristendomen ett ännu bättre exempel på bhakti. Den ena vägen innefattar som sagt en del av den andra, men skillnaden i fokus är ändå påtaglig. En kristen kändis som Mäster Eckehart, vars angelägenhet var metafysiken, anklagades för kätteri av sina samtida och betraktas alltjämt som en obskyr figur (800 år senare har Vatikanen fortfarande inte bestämt sig för vad man ska tycka om hans läror). I den islamiska traditionen har man å andra sidan gett en motsvarande tänkare som Ibn ‘Arabi titeln al-Shaykh al-Akbar, ”den store mästaren”, även om han också hade problem med samtidens ”myndigheter” (som så ofta blir fallet när metafysiska formuleringar skenbart kommer i konflikt med teologiska dogmer, trots att förhållandet mellan de två är som ett ömsesidigt beroende mellan kärnan och skalet).

Om kristendomen sysslar med en bhaktisk hängivelse och tro i allmänhet så gäller detta protestantismen i synnerhet. Det står alltså klart vilka religiösa influenser som har varit förhärskande i den moderna världen, vars sekulära reflexer trots allt har bibehållit substansen av sitt kristna arv. När ovan nämnda hängivelse urvattnas och töms på det religiösa medvetande som rättfärdigar det – och nu är vi tillbaka vid samma process som lämnade grekerna med enbart religionens form – återstår inte rationalism och naturalism i första hand (vilket snarare korresponderar med urvattnad jnâna), utan sentimentalism och moralism. Utöver att vara två av modernitetens nyckelord i allmänhet, särskilt i ideologiska sammanhang, karaktäriserar de också dödsryckningarna hos en sekulariserad kristendom. Slutligen har vi alltså hamnat i ett klimat där det blir ett rop i mörkret att argumentera för att det i allra högsta grad finns goda intellektuella skäl att syssla med religion. Och ändå är inte en ”irrationell”, ”mystisk” och ”övernaturlig” tro det första steget mot ett religiöst åskådningssätt för alla människor – särskilt inte idag, då krocken mellan religiös sentimentalism och vetenskaplig empirism lämnar de flesta åskådare med avsmak – och det konfessionella perspektivet som sådant kan absolut inte nedskäras till denna aspekt. Ett ironiskt faktum är att detta avvisas instinktivt inte bara av många troende, utan också av såväl passionerade ateister som skeptiskt lagda sekularister. Sådana ryggmärgsreaktioner är i fullständig överensstämmelse med det bhaktiska arvet och har pinsamt nog sin västerländska prototyp i själva den kristna kyrkan. Detta arv behöver varken ses som något förkastligt eller begränsande för den troende som “har sitt på det torra” – avgränsande religiösa former har en funktion att fylla och därmed också ett existensberättigande – men med anledning av ovan nämnda urvattning är det någonting man som skeptiker måste gå bortom, oavsett vilken religion man vill förstå.

 

, , , , ,

§ Ett svar till Intellige ut credas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Intellige ut credasPerenn.

Meta

%d bloggare gillar detta: