Till försvar för en autentisk kristen gnosis, del 1

Inledning

Vi har länge kunnat bevittna ett försök från den västliga kristendomens sida att förlika sig med modernitetens tidsanda. Detta borde i princip inte utgöra någon problematisk ambition: religionens metafysiska doktriner är visserligen tidlösa och därmed statiska, men också outtömliga i den meningen att det alltid är möjligt att anpassa det sätt på vilket de uttrycks och belyses. Säga vad man vill om de drivande idéerna bakom nutida förhållanden, men det är ett faktum att ”dagens människa” ställer helt nya krav på orsakssamband och logisk koherens. Det är trots allt inte utan skäl som människan besitter intelligens, och detta har sina rättigheter – ja, till och med skyldigheter: ”Du ska älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd” (Matt 22:37). Beaktandet av en sådan intellektuell – men inte rationalistisk – maning kräver idag tydligare och mer utarbetade ”chiffernycklar” i relation till det kompakta symbolspråk som underligger såväl skrifter som dogmer.

Varje försök till anpassning blir dock kontraproduktivt i den mån dessa religionens bärande element relativiseras. Så har tyvärr skett i dagens kristendom, vari rädslan för att stöta sig med en modern sensibilitet vida överstiger förståelsen för de egna intellektuella skatterna. De sökare till vilka anpassningen riktar sig blir i själva verket övergivna i samma ögonblick som traditionen på detta sätt stryper sin egen intellektuella livsådra. Återstoden blir nämligen en anti-metafysisk moralism som visserligen är ”tolerant”, men vars doktrinära flexibilitet och sentimentala utgångspunkt omöjliggör urskillning och därmed också all kontemplativ frigörelse – vilket kort sagt innebär att religionen har begått självmord. Med detta i åtanke måste det sägas att vad som idag behövs inte är en ikonoklastisk uppmjukning av “rigida” dogmer. Det är tvärtom nödvändigt att uppehålla sig vid dessa och fördjupa förståelsen av de strängt taget intellektuella principer som utgör dogmernas livgivande sav. Rigiditeten i fråga är nämligen problematisk i den mån dogmernas formbunda uttryck står i fokus – ett uttryck vars skenbara begränsningar i själva verket övervinns genom att kontemplera dess djup ”inifrån”, inte genom att aggressivt kollidera med ortodoxins livsnödvändiga ramverk.

Det många inte tycks ana är att åtminstone den teoretiska grundvalen för detta kontemplativa djup alltid står nära till hands. Att tala om en autentisk intellektuell tradition inom kristendomen som är lika högflygande som vedanta eller sufism vore väl tillräckligt för att ögonbryn ska höjas. Att därtill påstå att den utgör religionens själva mittpunkt och drivande idé låter förmodligen mera fräckt än korrekt. Men ett seriöst studium av primära källor borde räcka för att se att så är fallet. Det är här fråga om ett metafysiskt perspektiv som må vara historiskt diskontinuerligt, men som alltid finns tillgängligt i och med djupdimensionen hos de centrala kristna dogmerna och skrifterna. Härigenom möjliggörs kristen gnosis. Bland dess representativa företrädare kan nämnas S:t Clemens av Alexandria, Origenes och S:t Dionysios Areopagita i den tidiga kyrkan, och i senare tider Angelus Silesius, Jacob Böhme och, framförallt, den i vår tid så missförstådda Mäster Eckhart.

Gnosis (γνῶσις, ”kunskap”) är ett teologiskt begrepp som i vår tid har kommit ur bruk, då det antingen med konfessionell fasa eller nyandlig fascination förknippas med så kallade ”gnostiska” strömningar i den tidiga kristendomen. Associationen är dock i båda fallen inkorrekt. Begreppet gnosis – som förekommer 29 gånger i Nya testamentet – avser väsentligen den ”kunskap om Gud” som gör det möjligt för människor att bli ”delaktiga av gudomlig natur” (2 Pet 1:2, 4). Det senare löftet, theosis (Θέωσις, ”gudomliggörelse”), är i själva verket den bärande idén i den östliga kristendomens frälsningslära. Det är i ljuset av detta som hela kristendomen kan sammanfattas i den vågade patristiska formeln: ”Gud blev människa för att människan skulle bli Gud”.

Innebörden och de doktrinära grundvalarna hos denna gnosis kommer att sparas för ett senare inlägg. Här är syftet först och främst att upplösa en förhärskande begreppsförvirring och bortom allt rimligt tvivel visa att det finns en autentisk och ortodox gnosis, inom ramen för kristendomen, som är att noga särskilja från ”gnostiska” läror och dess nyandliga motsvarigheter.

Gnosis falskeligen så kallad

“Det finns äkta mynt”, skriver S:t Clemens av Alexandria, “och andra som är förfalskade; inte mindre bedras amatörer av de senare än det att pengaväxlare inte låter sig luras, då de har lärt sig att urskilja och separera ett falskt kännemärke från det som är äkta.”

Vad som här står på spel är den viktiga skiljelinjen mellan autentisk gnosis och de många olika förvanskningar som först i modern tid har kommit att klumpats ihop till en skenbart homogen “gnosticism”.

Heresierna som faller inom ramen för denna kategori fördömdes outtröttligen av de tidiga kyrkofäderna, inte minst på grund av de doktrinära villfarelser som ställdes i motsatsförhållande till en redan etablerad kunskapstradition. Apostolisk succession var nämligen något som för den tidiga kyrkan inte minst gällde den autentiska kunskap om mysterierna – gnosis – som från Kristus traderats via apostlarna till senare generationer. (Till denna muntliga tradition ska vi återkomma.)

“Denna kunskap finns dock inte hos alla” (1 Kor 8:7), inskärper S:t Paulus, vilket knyter an till uppmaningen att inte kasta dyrbara pärlor för svin (Matt 13:45, 7:6). Detta innebär väsentligen att det är nödvändigt att se till människors disposition, som i positiv bemärkelse är olika. “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap [gnosis] … Ögat kan inte säga till handen: ‘Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ‘Jag behöver er inte’” (1 Kor 12:7-8, 21). Här ser vi konturerna av en prekär situation, där hänsyn måste tas till människors olika kapacitet att ta emot läran. “Vishet förkunnar vi för de andligt fullvuxna”, förklarar Paulus i sitt första brev till församlingen i Korinth (2:6); “Och jag kunde inte heller tala till er, bröder, som till andliga människor, jag fick tala till sådana som var kvar i sin köttsliga natur, till spädbarn i Kristus. Jag gav er mjölk, inte fast föda; den tålde ni ännu inte” (3:1). Gåvan måste vara proportionerlig till mottagarens förmåga att assimilera det han eller hon har hört. Detta är kärleksfull hänsyn, inte elitism.

Clemens avslutar sin monetära metafor i linje med detta: “Således säger pengaväxlaren till amatören blott att myntet är falskt. Men anledningen varför lär sig bara pengaväxlarens lärjunge, han som är skolad på det området” (Stromateis, II.4).

Patristiska källor

Det framgår att apostolisk gnosis måste ha inbegripit ett visst mått av diskretion. Tveksamma varianter av kunskapsinriktade läror kunde av just detta skäl komma in på banan. I inledningen till sin Kyrkohistoria låter Eusebios läsaren veta att ett av syftena med verket – som för övrigt var det första i sitt slag – är att dokumentera de som “av nyhetslysta hemfallit åt grova villfarelser vid olika tider. De har öppet fört in en kunskap som med orätt bär det namnet” (I.1). Med stöd i Hegesippos’ vittnesbörd förtydligar han senare att “när apostlarnas heliga kör på olika sätt mött döden och den generation gått bort som med egna öron fått höra den gudomliga visheten … kunde dessa [heretiker] fräckt och öppet förkunna den falskeligen så kallade kunskapen som stred mot sanningen” (III.32.8).

Notera benämningen av “den falskeligen så kallade kunskapen”. Här möter vi en distinktion som är avgörande när det gäller möjligheten att återupprätta kunskapen som är “rätteligen så kallad”. Faktum är att primära källor och patristiska skrifter gör denna distinktion om och om igen, vilket bortom allt tvivel vittnar om existensen av en helt igenom ortodox gnosis – moderna “protestantiska protester” till trots.

Redan S:t Paulus inskärper detta: ”Undvik det gudlösa pratet och invändningarna från en kunskap som bara är kunskap till namnet [pseudonymou gnoseos]” (1 Tim 6:20). Denna varning fick heretikerna – som idag missvisande kallas ”gnostiker” – att förkasta Timotheosbreven, enligt Clemens (Stromateis, II.11). Här framgår hursomhelst att det under inga omständigheter är kunskapen som fördöms, utan dess förvanskningar.

Den fullständiga titeln på S:t Irenaeus’ Mot heresierna är talande i detta avseende: Vederläggning och kullkastande av den falskeligen så kallade kunskapen. Vad kyrkofadern – som sägs tillhöra de så kallade ”anti-gnostiska” fäderna – vänder sig emot i detta berömda verk är inte gnosis, utan snarare ett förfalskande av dess ortodoxa innebörd: “Genom en fullständig språklig förvrängning titulerar de okunnighet om sanningen ‘kunskap’ [gnosis]” (II.14.7). “De” som Irenaeus här åsyftar är “Markion, Valentinus, Basilides, Karpokrates, Simon, och de andra ‘gnostikerna’, falskeligen så kallade” (IV.6.4).

Irenaeus är konsekvent med att kalla villolärorna för ”falskeligen så kallad” gnosis, utlagd av ”falskeligen så kallade” gnostiker (se t.ex. I.23.4; II.1; III.11.1; IV.35.1; IV.41.4; V, inledn.; V.26.2). I Irenaeus’ ögon söker heretikerna usurpera de båda begreppen, som annars bär en fullkomligt legitim mening. Detsamma gäller de andra kyrkofäderna. En kapitelrubrik i Tertullianus’ bok mot Markion slår fast dennes ”gnostiska pretentioner”, (I.9) på samma sätt som S:t Hippolytus av Rom refererar till ”pseudo-gnostiker” (Vederläggningen av alla heresier, V.23). S:t Clemens av Alexandria nämner “den oheliga kunskap hos dem som falskeligen kallas gnostiker”, samtidigt som han en gång för alla inskärper att “den enda riktigt heliga och fromma människan är den som i sanning är gnostiker enligt kyrkans föreskrift” (Stromateis, VI.7).

Begreppsförvirring

Vi finner alltså att gnosis i den antika kyrkan var allt annat än subversiv och esoterisk kuriosa. Att som kyrkofäderna tala om ”falsk” gnosis är att ställa den i kontrast till en autentisk sådan. Detta är tillräckligt uppenbart, men det finns ändå skäl att insistera på detta faktum. Den moderna historiska blicken, som i både sin konfessionella och sekulära skepnad har präglats av protestantisk fideism, är ständigt benägen att antingen associera varje uttryck av kristen kunskapstradition med ”gnosticism”, eller krampaktigt tillskriva den ”neoplatonska influenser” (detta är ett slags idéhistorisk deus ex machina).  Såväl ”gnosticism” som ”neoplatonism” är dock moderna begrepp som saknar motstycke i historien, vilket tydligt nog visar att det finns all anledning att förhålla sig skeptisk till sådana spekulationer. Medan begrepp som ”gnostiker” i den tidiga kyrkan förstods i sin etymologiska mening och hade en positiv klang, i den mån det var fråga om autentisk gnosis, är ”neoplatonism” en konstruktion rätt och slätt. De filosofer – och även detta ord måste förstås etymologiskt – som kallas neoplatoniker betraktade sig själva helt enkelt som platoniker; epitetet ”neo-” etablerades på 1700-talet av protestantiska forskare som uppenbarligen var ivriga att rädda Platon från de senare platonska skolbildningar som kom att motsätta sig kristendomen. Det hette därför att representanter för dessa – såsom Plotinos och Porfyrios – ”förvanskade” platonismen, och denna förvirring har etsat sig fast trots oräkneliga antika vittnesbörd om kontinuiteten mellan de två.

Lärostriderna kring de så kallade ”gnostiska” heresierna var hursomhelst ett avgörande ögonblick för den kristna kyrkan; men i proportion till att den autentiskt gnostiska kunskapstraditionen har kommit i skymundan, förväxlas tyvärr varje spår av en sådan numera med utslagen av dess vilseledande förvanskningar. Gnosis verkar vara oåterkalleligen förknippat med den moderna innebörden av ”gnosticism” såsom åsyftande en viss uppsättning antika heresier. Ur en synpunkt är detta visserligen förståeligt, inte minst då begreppsförvirringen knappast mildras av förment gnostiska anspråk hos moderna charlataner som Blavatsky och ”teosoferna” (här bör all etymologi ignoreras). Att assimilera Clemens av Alexandria, Origenes eller andra på gnosis inriktade kyrkofäder till dessa heretiska strömningar, som ibland görs, är dock helt felaktigt – och i längden katastrofalt.

Den begreppsförvirring som hittills har behandlats är viktig att bringa i dager främst eftersom den är dödlig för syftet att återupprätta kristendomens intellektuella tradition. För den moderna världen är det emellertid livsviktigt att bli påmind om en sådan tradition – oavsett med hur fromma motiv den avvisas – inte minst i ljuset av Kristus’ allmängiltiga förmaning, som måhända är tillämplig också på vår tids inomkyrkliga anpassningsvilja och sentimentala anti-intellektualism:

 

Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till gnosis. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat.

– Luk 11:52

 

Autentisk gnosis: den muntliga traditionen

Jesus ”talade enbart i liknelser” till folket (Matt 13:35), ”ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte” (13:13). Han förklarade dock liknelserna för sina lärjungar. ”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra” (13:11). Origenes utvecklar: ”Vi bör tänka på ett generellt sätt kring varje likelse vars tolkning inte har nedtecknats av evangelisterna, även om Jesus förklarade allt för sina lärjungar privat (Mark 4:34); och av det skälet har evangeliernas författare dolt den klara utläggningen av liknelserna, eftersom de ting som betecknas av dem stod bortom ordens makt att uttrycka, och varje lösning och utläggning av sådana liknelser var av en sort att inte ens hela världen i sig skulle kunna rymma de böcker som hade behövt skrivas (Joh 21:25) i relation till sådana liknelser” (Kommentar till Matteusevangeliet, XIV.12).

S:t Clemens av Alexandria skriver om Jesus att “Han avslöjade sannerligen inte för de många vad som inte tillkom de många, utan för de få till vilka han visste att de [gudomliga mysterierna] hörde, som var kapabla att motta och bli formade enligt dem. Men hemliga ting är anförtrodda i tal, inte i skrift” (Stromateis, I.1).

Traderingskedjor

Redan här får vi en fingervisning om det sätt på vilket mysterierna har traderats. I ett förlorat verk skriver Clemens: ”Efter sin uppståndelse gav Herren gnosis åt Jakob den rättfärdige, Johannes och Petrus, de gav den vidare åt de övriga apostlarna och de i sin tur åt de sjuttio” (Hypotyposes, VII, citerad i Eusebios, Kyrkohistoria, II.1.4). I utläggningarna om gnosis hänvisar Clemens till sina egna lärare: ”Dessa bevarade den välsignade doktrinens sanna tradition ända från de heliga apostlarna, Petrus, Jakob, Johannes och Paulus, såsom de mottagit den från far till son – få liknar annars sina fäder – och med Guds hjälp kom de ända till oss för att lägga ned frön från fäderna och apostlarna” (Stromateis, I.1). ”Och gnosis i sig är det som har gått i arv genom vidarebefordrandet till ett fåtal, i det att den har meddelats oskriven av apostlarna” (VI.7).

Detta bekräftas av Irenaeus. ”Sann gnosis är det som består i apostlarnas doktrin och den antika kyrkliga förordningen världen över … som har kommit även till oss, vaktad och bevarad utan någon förfalskning av Skrifterna” (Mot heresierna, IV.33.8). Av Irenaeus’ vittnesbörd framgår att gnostikerna, ”falskeligen så kallade”, motsatte sig denna apostoliska tradition: ”Det är olovligt att påstå att de [genom vilka Evangeliet har traderats till oss] predikade innan de ägde ’perfekt kunskap’, såsom vissa vågar säga som hoverar sig själva som överträffande apostlarna. För efter det att vår Herre uppstod från de döda försågs apostlarna med kraft från ovan, när den Helige Ande kom ner över dem; de fylldes med alla Hans gåvor och fick perfekt kunskap … Men, återigen, när vi hänvisar dem [gnostikerna] till den tradition som härrör från apostlarna och som är bevarad genom följden av presbyterer i kyrkorna, protesterar de mot traditionen och säger att de själva är visare inte bara än presbytererna, utan även apostlarna, eftersom de har upptäckt den oförvanskade sanningen” (III.1.1; III.2.2).

Apostolisk succession

Irenaeus talar inifrån den autentiska traditionen ifråga. Han var lärjunge till martyren S:t Polykarpos, som i sin tur ”var apostlalärjunge och hade betrotts med biskopsämbetet i Smyrna av dem som sett och tjänat Herren” (Eusebios, Kyrkohistoria, III.36.1). Polykarpos hör – liksom S:t Ignatios av Antiochia, S:t Clemens av Rom, med flera – till den generation som är känd för eftervärlden som ”de apostoliska fäderna”. Det är dessa som utgör bryggan mellan Jesu apostlar och inflytelserika kyrkofäder som Irenaeus, i vars brev vi finner en beskrivning av Polykarpos och därtill en livlig bild av hur traditionen fördes vidare: ”Jag minns hans levnadssätt, hans utseende, hans tal till folket, hur han berättade om sitt umgänge med Johannes [aposteln] och med andra som hade sett Herren, hur han kom ihåg vad de sagt och vad han hört om Herren av dem, om hans kraftgärningar och undervisning. Såsom en som mottagit det av ögonvittnen till livets Ord berättade Polykarpos allt i överensstämmelse med Skriften. Detta lyssnade jag då noga på genom Guds nåd som gavs mig. Jag skrev ned det, inte på papper, utan i mitt hjärta, och genom Guds nåd upprepar jag det ständigt oförvanskat” (citerat i Eusebios, Kyrkohistoria, V.20.6).

Eusebios berättar om den ovan nämnde Ignatios, som själv var apostlalärjunge och liksom vännen Polykarpos led martyrdöden. I ett utdrag antyds hur den muntliga traditionen bara gradvis kom att nedtecknas: ”Då han [Ignatios] under sträng bevakning färdades genom Asien, stärkte han församlingarna i de städer som han kom till genom tal och förmaningar. Framför allt uppmanade han dem att … orubbligt hålla fast vid den av apostlarna överlämnade läran. Han fann det nödvändigt att för säkerhets skull skriftligt betyga och avfatta den” (Kyrkohistoria, III.36.4).

Den traderade lärans vikt

Kristendomen innefattade alltså långt mer än de skrivna lärorna. I sin skrift Mot Kelsos försvarar Origenes dessa esoteriska traditioner: ”Att under dessa omständigheter tala om den kristna läran som ett hemligt system, är helt igenom absurt. Men att det skulle finnas vissa doktriner som inte görs kända för allmänheten utan framläggs först efter det att de exoteriska har lärts ut – detta är inte en egenhet som bara tillkommer kristendomen, utan också filosofiska system, i vilka vissa sanningar är exoteriska och andra esoteriska. Somliga av Pythagoras’ åhörare var nöjda med hans ipse dixit, medan andra i hemlighet blev lärda de doktriner som inte bedömdes passande att delge profana och otillräckligt förberedda öron” (I.7). Enligt S:t Dionysios Areopagita är detta anledningen till att ”de inspirerade hierarkerna har fört vidare dessa ting, inte i oförställda begrepp via den allmänna delen av den sakrala konsten, utan i sakrala symboler. För inte alla är heliga och, som Skriften intygar, kunskap är inte för alla” (De kyrkliga hierarkierna, I.4).

S:t Basileios den store intygar slutligen att dessa läror inte är att ta lätt på:

 

Bland de övertygelser och praktiker – vare sig generellt vedertagna eller offentligt föreskrivna – som är bevarade i kyrkan äger vi några som härrör från skrivna läror; andra har vi fått överlämnade till oss i ’den vishet som är fördold’ (1 Kor 2:7), genom apostlarnas tradition; och båda dessa har samma styrka i relation till sann religion. Och dessa motsätter sig ingen; ingen, i varje fall, som ändå är någorlunda förtrogen med kyrkans inrättningar. För om vi skulle försöka avvisa sådana seder och bruk som inte har skriftlig auktoritet, med motiveringen att vikten de har är liten, då skulle vi oavsiktligt göra våld på Evangeliets själva grunder …

– Om den Helige Ande, XXVII.66

 

 

Det torde ha framgått att föreställningen om en mittfåra av gnosis, som är helt acceptabel för den kristna kyrkan, inte är någon romantisk spekulation. De läror som ryms däri är också mer än blott acceptabla. Bara autentiska intellektuella perspektiv kan idag blåsa liv i de dogmer som skenbart har ”tjänat ut sin roll” – dogmer som ytterst vilar på en metafysisk och därmed allmängiltig och universell grund. I de centrala kristna skrifterna och lärosatserna finns av nödvändighet alltid en öppning till denna grund och därmed till gnosis. Detta ska undersökas i del 2.

 

gnosis, gnosticism, kristendom, kyrkofäder, ortodoxi, esoterism