Människan är dömd till dogmatik

”Människan är alltings mått.” Så lyder relativismens grundtanke, och här finner skepticismen sitt credo. Denna ”Protagoras sats” – formulerad av sofisten med samma namn, införlivad av Pyrrhon (360-272 f.Kr) och starkt bestridd av både Platon och Aristoteles – är ett kunskapsteoretiskt ställningstagande som går ut på att ingen säker, absolut kunskap är möjlig. Av detta följer att varje enskild människas omdöme måste ses som adekvat och ”sant” på sitt sätt, i brist på allmängiltiga kriterier. För de antika skeptikerna blev således en s.k. ”suspension av omdömet” eftersträvansvärd, vari skeptikern inte binder sig vid någon uppfattning utan istället prövar alla tankar – dock aldrig med avsikt att nå en visshet (eftersom en sådan inte kan nås). Att det här låter bekant bör inte komma som någon överraskning. Idag möter vi nämligen i stort sett samma föreställning hos vissa förhärskande postmoderna tankeströmningar, vars inflytande i akademiska kretsar knappast kan överskattas.

Dessa perspektiv dikterar i huvudsak att alla anspråk på kunskap måste ses som relativa, eftersom kunskapssökandet i sig betingas av sociala, psykiska och kulturella faktorer. Ett sådant konstaterande innebär följaktligen att ingen stabil grund existerar varpå absoluta konstateranden kan göras gällande, eftersom människans tankeverksamhet är kontextbunden och därmed a priori subjektiv. Likt den antika skepticismen grundar sig föreliggande variant av postmodernism på ett kunskapsrelativistiskt axiom. Här inträder dock en motsägelse. Vi har sett att principen som dessa föreställningar grundas på lyder ungefär såhär: människans omdöme betingas av sin omgivning och kan därmed aldrig komma nära absolut kunskap eller säkra konstateranden. Men av någon outgrundlig anledning tillämpas inte detta på själva konstaterandet att så är fallet, trots att det i allra högsta grad är fråga om ett kunskapsteoretiskt ställningstagande med ett ”absolut” anspråk (nämligen att ingen absolut kunskap finns). Om varje absolut konstaterande är på förhand dömt att falla ner i en kontextbunden relativitet har man all anledning att fråga sig hur det kan vara möjligt att överskrida den kulturella matrisen och påpeka detta överhuvudtaget. Allting befinner sig i en ständig rörelse och ingenting kan definitivt greppas, förkunnar man, men man ignorerar det faktum att ett sådant påstående inte heller tillåter någon stabil punkt varpå den ständiga rörelsens princip kan förkunnas som en allmängiltighet.

Vore kunskapsrelativismen sann skulle det strängt taget inte vara möjligt att uppmärksamma dess sanning; utsagan upphäver sig själv i samma ögonblick som den formuleras. Att överhuvudtaget uttala sig om kunskap förutsätter från första början att kunskap faktiskt existerar och att kunskap trots allt kan greppas i någon form: att hävda motsatsen vittnar fortfarande om detta. Skeptikerna försöker onekligen argumentera för att deras verklighetsbild är korrekt, och däri ligger implicit antagandet att ”någon” är kapabel att bedöma och uttala sig i allmängiltighetens namn – trots att den princip som formuleras motsäger detta. Här möter vi alltså kunskapsrelativismens solipsistiska villfarelse; viljan att frigöra sig från det mänskliga tänkandets dogmatik resulterar i att man med hjälp av tanken förklarar all tankeverksamhet vara relativ och impotent. Motsägelsen passerar obemärkt, och därigenom skapas en illusion: den dogm som faktiskt formuleras – ”det är absolut sant att bara det relativt sanna existerar” – avviker från alla andra dogmer enbart genom att den inte längre känns igen för vad den är.

Bakom en rökridå av prövande kritik ersätts blott ett absolut anspråk med ett annat, och häri ligger nyckeln till de attityder som postmodernismens relativism har införlivat i vår syn på kunskap och på omvärlden. Det är nämligen först efter ovan nämnda självbedrägeri som det blir möjligt att i god tro lovprisa den systematiska skepticismens ”värdeneutralitet”, tillsammans med liknande fantasier som uppstår ur en vägran att se hur den krampaktigt kritiska prövningen redan utgör ett ställningstagande i sig. På ett mer konkret plan innebär detta bl.a. att sökandet efter kunskap fasas ut av en nivellerande ”kritisk granskning”, vilket väsentligen är en eufemism som höljer det ogranskade credot i dunkel. Därmed givetvis inte sagt att alla ifrågasättande ståndpunkter antar en sådan skepnad eller att ett sant kritiskt tänkande inte är helt igenom lovvärt, men det slags ”kritik” som här åsyftas befinner sig långt ifrån den hälsosamma neutralitet som ofta åberopas till dess försvar. En strävan efter det objektiva skiljer sig avsevärt från en frenetisk vilja att reducera allting till det subjektiva, hur illa detta än må klinga i samtida öron.

Poängen är att människan helt enkelt inte kan undgå att göra absoluta anspråk. Som ett illustrativt exempel kan vi tillämpa dessa överväganden på empirismen, vari all kunskap som bekant reduceras till sinnesförnimmelse och erfarenhet. Tanken är ju att man därigenom ställer sig i kontakt med en ”konkret” verklighet; med hjälp av en metodologi som ”förutsättningslöst” laborerar med det påtagliga ska det observerande subjektets neutralitet garanteras. Men det är inte möjligt att fly undan den inledande bedömningen. Själva den empiriska kunskapsreduktionen, som tydligt är epistemologisk innan den överhuvudtaget kan vara empirisk, utgör nämligen ett oförklarligt undantag till sin egen regel. För, som Aristoteles skriver, ”sinnesförnimmelsen är visst inte en förnimmelse av sig själv, utan det finns någonting bortom förnimmelsen, som måste vara innan förnimmelsen.” Människan kommer inte undan: hon är för evigt dömd att stå till svars för sina ”dogmer”, och dogmer kan hon inte göra annat än att formulera. Det är helt enkelt aldrig möjligt att inträda som en ”passiv” åskådare på den kosmiska arenan; det finns alltid ett subjekt som förnimmer och fäller omdömen, vare sig medvetet eller omedvetet. Detta har postmodernismen visserligen accepterat, men slutsatsen som dras är en splittrande, ja, självförgörande relativism. Att i linje med detta tro sig undfly dogmatikens problem med hjälp av en fördunklande skepticism är blott att sparka problemet framför sig. Det är att förkunna ett fruktlöst sisyfosarbete, vari intellektet döms till ett agiterande som inte kan göra annat än att riva ned allt i sin väg och därmed aldrig komma till ro.

I postmodernismens kölvatten bevittnar vi alltså en process där ett seriöst övervägande, en benägenhet att ta sanningsanspråk på allvar, ersätts av en instinkt att rasera. Vad detta innebär är att alla skeenden, såväl historiska som samtida, betraktas i ett förment ”kritiskt” ljus – vilket vill säga att ingenting bedöms utifrån sina egna premisser utan avfärdas istället med moderna kriterier och kvasivetenskapliga konventioner, vilka oftast går hand i hand. (För att inte tala om vad detta innebär i ett rent politiskt sammanhang; det fullständigt godtyckliga och hemmablinda upphöjandet av sekularismen som en ”förutsättningslös” grundval är alltför välbekant.) Långt ifrån att vittna om en hälsosam neutralitet blir det snarare tydligt att postmodernismen har drivits till sin intellektuella antites: när en illusorisk värdeneutralitet intar tronen, i egenskap av det axiom varigenom alla axiom kan vederläggas, finns det inte längre någon anledning till självprövning. Varje absolutism rinner av den självbelåtne tänkaren som vatten på en gås, som om detta inte i sig röjer en förutfattad mening, en dogmatik. I det avseendet kan man mycket väl betrakta utbildningsväsendet som ett slags indoktrineringsprocess där färdigbakade skeptiker fylls av intellektuellt högmod genom att den kritiska blicken tillåts föregå insikten om vad kunskap egentligen är. En armé sofister träder således in på den intellektuella arenan; drivkraften blir individualism, strävan efter intellektuell originalitet. Vad kan annars återstå i ett sammanhang där varje urskillning måste bestridas, i frånvaro av sanningsbegrepp? Ingen tvivlar på tvivlet, alla åsikter välkomnas under förutsättningen att de inte tas på allvar; ”tolerans” förväxlas med en cynisk och självupptagen likgiltighet. Detta reflektionens självmord innebär kort sagt att vi hädanefter blir tvungna att betrakta kunskap och intelligens, inte i ett ”postmodernt” ljus, utan blott post mortem.

————————————————————————————————

Invändning: Den enda sanningen är att ingen absolut sanning finns!

Det går inte att både ha kakan och äta den. ”Det enda som är sant är att alla människor är lögnare.” Antingen ljuger förkunnaren, vilket gör uttalandet betydelselöst, eller så är denne inte människa. Detsamma gäller här: om nu den enda sanningen är att ingen absolut sanning finns, är det antingen så att denna ”enda” sanning är absolut, vilket innebär att utsagan är falsk eftersom en absolut sanning medges, eller så är den relativ, vilket innebär att den kan varken kan representera den ”enda” sanningen eller någon allmängiltighet överhuvudtaget.

 

Invändning 2: Påverkas alltså inte människans tänkande och handlande av den kontext i vilken hon befinner sig?

Onekligen sker en påverkan, men inte oåterkalleligen. Bara det faktum att människan kan hävda att hon är oförmögen att höja sig över sin subjektivitet, som sägs determineras av kontexten, förutsätter i sig en utsiktspunkt som redan står över nämnda subjektivitet. Återigen: vore det sant att människan inte kunde överbrygga sin subjektivitet, skulle hon aldrig kunnat ta någon notis om denna subjektivitets existens. Att människan är kapabel till objektivitet framgår i den meningen redan av att ovanstående spörsmål överhuvudtaget kan uppstå för henne.

 

Invändning 3: Skeptikerns hållning kan knappast sägas vara en absolutism. Till skillnad från de dogmatiker som sluter sig inne med uppfattningen att de allena besitter Sanningen, håller skeptikern ett nyktert avstånd från trångsynta sanningsanspråk. Är det någon som undflyr självprövning, så är det dogmatikern.

Dogmatikerns eventuella trångsynthet är uppenbar, medan skeptikerns är höljt i dunkel. Om varje sanningsanspråk måste granskas och kritiseras, bör detta också gälla själva anspråket som gör detta till regel. Även i skeptikerns hållning finns således en förutfattad mening som inte godtar kritik, nämligen det systematiska tvivlets allmängiltighet. Om det då är sant att inte varje skeptiker gör det raserande tvivlet till en regel, så är det också sant att inte varje dogmatiker införlivar en trångsynthet. Argumentet att dogmatikerns anspråk på sanning alltid är en trångsynthet, eftersom andra perspektiv därigenom utesluts, träffar skeptikern minst lika hårt. Mellan anspråk på sanning och anspråk på tvivlets neutralitet föreligger nämligen, som vi har sett, en högst illusorisk skillnad. Denna illusion är dock avgörande: i dess grepp kommer skeptikern knappast på tanken att utsätta sitt tvivel för tvivel. I den meningen är vägen till självprövning längre för skeptikern än för dogmatikern; den förre är överhuvudtaget inte medveten om att han har tagit ställning. Skeptikerns ”avstånd” från sanningsanspråkets påstådda trångsyntheter är alltså en fantasi; såväl människans tänkande som hennes språk ställer per definition upp vissheter, och att säga sig kunna undfly detta är att vilja upphäva sig själv.

 

Invändning 4: Är det då meningen att man bör förhålla sig fullständigt okritiskt till omvärlden? Och vad är det för fel på tolerans?

Ett kritiskt granskande kan vara urskiljande eller urskillningslöst – tolerans likaså. En kritisk hållning som utgår från ”noll”, d.v.s. från kritik rätt och slätt, har ingen riktning. I frånvaro av principer som riktar kritiken och ger den ett syfte studsar den än hit, än dit, och lyckas på sin höjd ödelägga ett eller annat perspektiv som korsar dess väg. Huruvida ödeläggandet har skett med framgång är dock aldrig säkert: en besinningslös kritik kan alltid hitta tillkortakommanden i vadhelst den tar sig an, men i frånvaro av ett överordnat perspektiv går det inte att avgöra om dessa tillkortakommanden verkligen tillkommer det som ”granskats”, eller om det snarare härrör ur kritikens fragmentariska anblick. En kritisk granskning har i sig själv inget som helst att göra med kunskap; antingen utgår den från kunskap eller så är den ett intet – i den mån den blott är ”kritisk” kan i vart fall aldrig åstadkomma kunskap.

En herrelös kritik gagnar ingen, och det gör inte heller en likgiltig tolerans. Det är inte särskilt svårt att vara tolerant när man inte längre kan föreställa sig någonting som är värt att försvara. Sanningsbegreppets upplösning bär i den meningen med sig en urvattnad tolerans som illusorisk fördel. Denna tolerans har ingenting med självprövning att göra – allra minst i sin politiskt missionerande, av kryssningsmissiler ackompanjerade skepnad. En genuin tolerans skulle acceptera att det finns människor som frivilligt underkastar sig ett sanningsanspråk, snarare än att ”tolerera” detta och samtidigt finna det vämjeligt. En genuin tolerans skulle uppehålla sig vid gemensamma principer i olika livsåskådningar, med avsikten att tillvarata det goda i vad som är främmande, snarare än att först grunda sig på den frånvaro av principer varigenom en yttre, socialt ambitiös rastlöshet med kommersialistiska förtecken uppstår och sedan se ett ont (läs: ”förtryck”) varhelst denna principlöshet saknas. Precis som med den kritiska granskningen fordrar tolerans ett överordnat perspektiv som ger den dess mening. Detta innebär givetvis inte att tolerans innebär urvattning och vice versa. När tillvarons relativisering blir en slags regellöshetens regel är det snarare så att toleransbegreppet usurperas av en vilja att se varje absolutism reducerad till en rotlöshet, från vars ”fördomsfria” grepp varje flyktförsök anses vara en trångsynthet. Precis som med den kritiska granskningen handlar det då om att en institutionaliserad nivellering poserar som öppensinnad neutralitet.

 

Invändning 5: Genom den kritiska granskningen och den toleranta hållningen undviker hursomhelst skeptiker-relativisten att göra svepande generaliseringar, vilka hindrar ett gott omdöme.

Skeptiker-relativisten har tagit föreställningen om sanningens ouppnåelighet och projicerat den på människans intellekt som sådant. Däri ryms så att säga den yttersta generaliseringen; den människa som hävdar att tillvarons obegripliga motsatsspel i själva verket är begripligt kan inte ha rätt, eftersom ingen kan nå säker kunskap om något så fundamentalt, och måste därför bestridas. Att aldrig låta reflektionen gå längre än så måste onekligen medföra en förtvinande effekt på urskillningsförmågan, men inte nog med detta: hela mänskligheten förkunnas vara inbegripen i samma centrifugala kraft, och detta per definition! Därigenom blir människans själva natur och intellektuella förmåga avhänging vissa individuella tillkortakommanden – ”relativa” om något – och en sådan uppfattning kan inte undgå att färga av sig på varje omdöme, eller snarare ”suspension av omdöme”, som hädanefter görs. Tolerans och eftertänksamhet gör skäl för sina namn först när de föregår ett sådant ställningstagande, inte när de är dess sterila produkter.

 

Invändning 6: Utan kritik och skepsis stagnerar människans tankeverksamhet och nyskapande; det enda som blir kvar är en oreflekterad konventionalism som stävjar alla framsteg.

Ett kontinuerligt gränsöverskridande – ”nyskapande” eller ej – vittnar inte om framtida landvinningar, utan om en inledande brist. I själva invändningen ligger implicit antagandet att människan bara kan finna tillfredsställelse i ett oupphörligt blivande, att hon är dömd till att ständigt söka ett ”självförverkligande” som är tänkt att infinna sig runt nästa hörn (ad infinitum). Denna framstegstanke reflekteras på samhällets alla plan, och idén om en dylik utvecklingsprocess har även den sitt ursprung. Den kristna föreställningen om att det Absoluta har manifesterat sig i historien lever onekligen kvar i förvrängd gestalt som en sekulariserad slaggprodukt i västerlandet. Såväl den marxistiska som den liberala drömmen om ett förestående Paradis på jorden, manifesterat i historien, reflekterar en endimensionell variant av samma föreställning, lika tömd på transcendens som den för nämnda ideologier ack så viktiga Messiaslängtan. Att hoppas på att finna beständighet i en ständig rörelse, begränsad till det horisontella, kan bara leda till ytterligare rastlöshet – men här får ändå t.ex. idén om ”vetenskapliga framsteg” sin motivering, tillsammans med det krampaktiga gränsöverskridande som gör sin entré i den kulturella sfären. Att framhäva dessa begränsningar betyder inte att en innehållslös konventionalism är på något sätt eftersträvansvärd. Alternativet som ställs upp är dessutom till stor del illusoriskt; återigen måste det framhållas att en kritik som inte kritiseras är mer hycklande än konsekvent. I dagens kulturella klimat är det därtill tveksamt om det finns något mer konventionellt än att vilja bryta med konventioner. Det s.k. ”fria tänkandet” framstår här snarare som ett intellektuellt slavande under det ständiga behovet av förnyad sinnesretning. Problemet är alltid detsamma: det är fullkomligt omöjligt för människan att utgå från en förutsättningslöshet, fri från varje statiskt uppbindande, såsom förmodas vara fallet med den ”neutrala” kritiken och dess avarter. Bara det faktum att denna principlöshet eftersträvas sätter ändå en kurs för alla efterkommande förehavanden och studier, vilka i det här fallet oundvikligen riktas på en gång överallt och ingenstans. Denna i etymologisk mening analytiska människa inbjuder till rotlöshet och fortgående splittring, både i intellektuell och existentiell bemärkelse. ”Legion heter jag, för vi är många.”

 

Tillägg: Läs även Tage Lindbom om tolerans hos Café Exposé.

 

relativism, skepticism, postmodernism, dogmer, sanning, kunskap